kurbitzblomma: april 2009

måndag 20 april 2009

Novell:INattensMagiskaTid

I nattens magiska tid

Det är tidigt på morgonen 04:30 och ingen har ännu vaknat. Det har varit en lång och kall vinter, men nu är det äntligen vår. Om ett tag kommer solen att gå upp och alla fönster i höghuset kommer att tändas. Folk kommer att höra sina väckarklockor ringa och sakta ta sig upp ur sina sängar för att uträtta en ny dags arbete.
Men i det mittersta fönstret på tredje våningen är ljuset redan tänt, även om det egentligen borde vara alldeles för tidigt för någon att vara vaken vid den här tiden på dygnet.Jag står ute i kylan och tittar upp emot det tända ljuset. Om jag tittar riktigt noga kan jag se en mörk gestalt stå i fönstret och titta ut på de andra höghusen.
Jag vinkar. Hon hade alltså inte glömt att vi skulle träffas här ute inatt. Emma vinkar tillbaka där uppe från sitt sovrumsfönster och jag känner hur mycket jag har saknat henne. Hon försvinner från fönstret och jag vet att efter ett litet tag kommer hon att vara nere på marken. Natten är bara min och Emmas egen tid. Hela staden ser annorlunda ut. När det är mörkt och det svaga månljuset på höghusen kastar mystiska skuggor över gatstenen. Ingen annan kan ta upp våra tankar eller störa oss nu. Himlen ligger som ett mörkt blått täcke över staden och gatlamporna har ännu inte tänts. Alla som Emma känner ligger i djup sömn, men de skulle lika bra kunnat vara döda eller aldrig ens funnits.
Hon avbryter plötsligt mina tankar med att rycka upp dörren. Hon tittar blygt på mig med sina isblå ögon. Jag ler.
– Hej Emma! Jag har saknat dig!
Hon går fram mor mig och ger mig en kram.
– Hej! Jag har saknat dig med.
Hon har en röd regnjacka, blå jeans och rosa converse.
– Kom! Säger jag. Jag har en sak att visa dig.
– Är det långt dit? Undrar hon.
– Nej, det är precis här i närheten. Kom nu!
Jag tar Emmas lilla varma hand i min och drar iväg. Vi går en bit och jag stannar till och släpper handen.
– Är det här? Frågar hon besviket. Men detta är ju bara en vattenpöl, konstaterar hon.
– Titta igen! Säger jag finurligt.
– Åh, guldfiskar! Vad söta!
Det simmar runt fem guldfiskar i den djupa vattenpölen.
– De är ju i olika färger också! Hur gjorde du?
– Bara lite vanlig magi, svarar jag nonchalant. Varje färg representerar en känsla. Blått står för lugn, säger jag och pekar på den blå fisken. Gult står för lycka. Svart står för ondska och avundsjuka och grönt står för tur. Vad tror du att rött står för? Frågar jag och tittar henne djupt i ögonen.
– För kärlek, ler hon och lirkar in sin hand i min.
I tystnad går vi hand i hand ut på vägen och upp för en bro. Vi ställer oss vid brons kant och tittar på vägen där nere.
Jag börjar blåsa bubblor. Jag blåser en liten drake som flyger emot Emmas ansikte. Hon sträcker ut ett finger mot draken. Den spricker och är borta. Emma ger ifrån sig ett litet sött fnittrande.
– Önska dig något, säger jag. Vad du vill!
– Hm, funderar hon. En fjäril!
Jag börjar blåsa igen. Det blir en fjäril som flaxar med sina vingar mot Emma. Denna gång tar hon inte i sönder den utan står still och låter den sätta sig i hennes hår. Det ser väldigt fint ut. Jag ser mot vägen igen och blåser ett hjärta. Det börjar flyga uppåt, men plötsligt spricker det.
– Tom, säger Emma allvarligt. Är du bara en dröm?
Hon ger mig en sorgsen blick. Jag kan se en liten tår leta sig fram ur hennes ögonvrå.– Du vet att jag är allt som du vill att jag ska vara.
Himlen har börjat ljusna och snart kommer det att bli morgon.– Jag måste gå. Jag måste gå. Vi får ses någon annan gång.
– Gå inte! Säger Emma förtvivlat. Måste du gå än?
– Du vet att jag måste gå nu, säger jag bestämt.
– Jag älskar dig! Säger Emma.
Jag känner hur min kropp börjar tyna bort till stoft. Snart kommer jag att vara som en död. Eller någon som aldrig har funnits. Bara ett minne av en dröm som bara Emma och jag känner till. Men vi kommer att ses igen. Det känner jag på mig.

söndag 19 april 2009

VampyrVideoDröm

Detta är början på en dröm jag drömde i förrgår. Håller på att skriva ner den. Jag tror att den kommer att bli som en novell. När den är klar sägger jag till resten här.

Det var min födelsedag. Jag, mamma, pappa & Jessica satt vid min säng och skulle kolla på film. Jag fick välja eftersom att jag fyllde år. Jag valde en skräckfilm med vampyrer, eftersom att jag har så att säga blivit besatt av vampyrer sedan jag läst Twilight-böckerna.Pappa satte i filmen i videon. Jag hade sett filmen en gång förut, men den var läskigare än vad jag mindes. Och nu var vi ändå bara inne på första halvan av filmen. Den sista halvan var ännu blodigare och läskigare för där höll alla vampyrer på att ta över världen. Jessica satt uppkrupen i ett hörn med en kudde vid ansiktet.
– Har ni sett Barnhemmet? Frågade hon tyst.
– Jaaa, suckade jag. Klart vi har!
– Denna var läskigare!! Konstaterade Jessica.
Jessica är min storasyster. Hon är 16, alltså tre år äldre än mig, faktiskt. Hon är livrädd för skräckfilmer och vågar inte ens gå ner i vår totalt ofarliga källare efter att ha sett en. Jag, däremot, har alltid fascinerats av de läskiga varelserna. Nu började filmen komma in på den sista halvan. Vampyrerna tog över världen, och Jessica satt gömd bakom sin kudde.
– Kan vi inte stänga aaav? Kved hon.
– Neej, kom igen! Den är faktiskt min födelsedag! Sa jag, men jag tyckte faktiskt också att filmen var väldigt läskig. Jag vågade inte titta mer, men jag vägrade visa mig feg och ta en kudde som Jessica. Jag kravlade fram till videon.
– Okej då, vi stänger av.
Jag andades ut. Filmen var verkligen mycket läskigare än vad jag kom ihåg. Den lämnade en hotfull stämning i rummet.

Familjen delades upp och alla gick till sina rum för att göra sig i ordning inför natten. Jag tog på mig mitt nattlinne och gick till badrummet för att borsta tänderna. När jag stod och tänkte på de läskiga vampyrerna medan jag borstade tänderna. Då hörde jag ett hasande ljud, liksom underifrån. En vampyr, en vampyr! Var det första jag skräckslaget tänkte.
– Jeeesicaaaa! Kom!
– Vad nu då? Gäspade Jessica trött efter att ha släpat sig till toaletten.
– Sch, lyssna!
Det hasande ljudet fortsatte. Det måste komma från källaren.
– Kom, sade jag bestämt. Vi måste gå ner och kolla efter vad det är.
Jag var rädd, men jag vägrade låta min rädsla styra mig nu. Om det var någonting där nere i källaren så skulle jag minsann ta reda på vad. Vi tassade försiktigt ner för trappad för att inte skrämma iväg det hasande ljudet. I källaren försökte vi lokalisera från vilket rum ljudet kom ifrån. Det verkade komma från matkällaren. Dit brukade någon aldrig gå, utom mamma när hon skulle hämta upp mat. Väl inne i matkällaren hördes det hasande ljudet betydligt starkare. Det verkade komma från en stor låda bredvid en kylbox.
– Ska vi öppna? Frågade jag.
– Ja, du öppnar! Sa Jessica.
Jag drog ut lådan. Och förlamades av skräck. Det var en kista utav trä. Lite mindre än i normal storlek. Innan vi hann säga någonting, eller ens tänka öppnades locket med ett knak. Det var en varelse i lådan. En livs levande varelse, och den tittade på oss med onaturligt gula ögon. Munnen var som ett rött sträck och hyn var vit som snö. Håret var tjockt i glänsande svart. Han hade äkta vampyrkläder, alltså en sådär svart vit kostym som man klär ut sig med på halloween. Han öppnade den röda munnen och blottade två stora spetsiga framtänder. Äntligen började våra kroppar fungera igen. Vi skrek och skrek som galningar. På skakiga ben försökte vi fly från varelsen. Men hur skulle vi egentligen kunna fly? Det fanns en vampyr på riktigt i denna världen och som att det inte räckte nog så var han dessutom i vårt hus. Jag började plötsligt känna mig väldigt illamående och allt liksom snurrade som att han höll på att svimma. Jag hade fortfarande inte ens lyckats ta mig ut ur matkällaren. Jag hörde springande steg. Det måste vara mamma och pappa som undrar vad som är på gång.

När jag vaknade upp befann oss på en jättestor kulle, full med grönt gräs. Vinden blåste svalt och det var ganska varmt i luften. Mamma, pappa och Jessica var där, men de såg på något sätt annorlunda ut. Mamma satt på en kulle och stirrade bestämt ut i ingenting. Hennes ögon var utan liv, som om de hade förlorat allt hopp. Håret var slitet och grått med silvriga slingor. Hon såg med ens mycket äldre ut.
Ingen annan syntes till. Vampyren verkade till min stora lättnad vara borta. Kanske var han kvar hemma i huset.
Det kändes som att våra fötter liksom flög fram över marken när vi gick över gräset. Luften var lätt att andas, men den kändes annorlunda i lungorna än luften där hemma.
Jessica och jag bestämdes oss för att utforska den stora kullen för att se om det fanns någon väg ner. Hennes ögon såg alldeles grå ut, som att de hade förlorat all färg och inte kunde se något ljus. Det kändes som att vi hade blivit fångade.
När jag och Jessica gick runt kullen insåg vi att det inte fanns någon väg ner. Där gräset slutade började ett stort stup som gick rakt ner. Jag kände igen detta, vi var fast i en scen av videofilmen. Om man tittade ner för stupet kunde man skymta marken någonstans långt där nere. Jag undrade om det kunde finnas något sett att klättra ner för stupet. Om det fanns en lång stege, eller någon slags trappsteg på insidan av stupet.
När jag och Jessica hade gått runt hela kullen och konstaterat att vi var fast på den, kom vi tillbaka till mamma och pappa. Pappa satt och petade fundersamt i gräset. Mamma stod vid kanten av stupet och blickade ut i luften. Hennes hår glänste till i solljuset. Jag såg henne beslutsamt ta ett steg framåt.
- Neej, hoppa inte! Skrek jag för full hals. Då blir du fast i videofilmen!
Men det var för sent. Hon var borta. Vi sprang mot platsen där mamma hade hoppat och tittade ner. Vad hade hänt? Var hon död? Men jag trodde inte att hon var död. Det kändes inte så. Och dessutom, om detta stämde överens med filmen så skulle hon nu ha utnyttjat sin odödliga förmåga och blivit en vampyr. Hon var antagligen där nere på marken nu.
- Jag hoppar också.
Jessica tittade ner och gjorde sig beredd att hoppa.
- Nej! Skrek jag. Är du galen? Om du hoppar så har du ingen chans att komma ut härifrån.
- Det spelar ingen roll. Vi är ändå fast här.
Hon hoppade.
- Neej! Vänta!
Jag tänkte inte mer, utan slungade mig ut i luften. Och föll.