Novell:INattensMagiskaTid

I nattens magiska tid

Det är tidigt på morgonen 04:30 och ingen har ännu vaknat. Det har varit en lång och kall vinter, men nu är det äntligen vår. Om ett tag kommer solen att gå upp och alla fönster i höghuset kommer att tändas. Folk kommer att höra sina väckarklockor ringa och sakta ta sig upp ur sina sängar för att uträtta en ny dags arbete.
Men i det mittersta fönstret på tredje våningen är ljuset redan tänt, även om det egentligen borde vara alldeles för tidigt för någon att vara vaken vid den här tiden på dygnet.Jag står ute i kylan och tittar upp emot det tända ljuset. Om jag tittar riktigt noga kan jag se en mörk gestalt stå i fönstret och titta ut på de andra höghusen.
Jag vinkar. Hon hade alltså inte glömt att vi skulle träffas här ute inatt. Emma vinkar tillbaka där uppe från sitt sovrumsfönster och jag känner hur mycket jag har saknat henne. Hon försvinner från fönstret och jag vet att efter ett litet tag kommer hon att vara nere på marken. Natten är bara min och Emmas egen tid. Hela staden ser annorlunda ut. När det är mörkt och det svaga månljuset på höghusen kastar mystiska skuggor över gatstenen. Ingen annan kan ta upp våra tankar eller störa oss nu. Himlen ligger som ett mörkt blått täcke över staden och gatlamporna har ännu inte tänts. Alla som Emma känner ligger i djup sömn, men de skulle lika bra kunnat vara döda eller aldrig ens funnits.
Hon avbryter plötsligt mina tankar med att rycka upp dörren. Hon tittar blygt på mig med sina isblå ögon. Jag ler.
– Hej Emma! Jag har saknat dig!
Hon går fram mor mig och ger mig en kram.
– Hej! Jag har saknat dig med.
Hon har en röd regnjacka, blå jeans och rosa converse.
– Kom! Säger jag. Jag har en sak att visa dig.
– Är det långt dit? Undrar hon.
– Nej, det är precis här i närheten. Kom nu!
Jag tar Emmas lilla varma hand i min och drar iväg. Vi går en bit och jag stannar till och släpper handen.
– Är det här? Frågar hon besviket. Men detta är ju bara en vattenpöl, konstaterar hon.
– Titta igen! Säger jag finurligt.
– Åh, guldfiskar! Vad söta!
Det simmar runt fem guldfiskar i den djupa vattenpölen.
– De är ju i olika färger också! Hur gjorde du?
– Bara lite vanlig magi, svarar jag nonchalant. Varje färg representerar en känsla. Blått står för lugn, säger jag och pekar på den blå fisken. Gult står för lycka. Svart står för ondska och avundsjuka och grönt står för tur. Vad tror du att rött står för? Frågar jag och tittar henne djupt i ögonen.
– För kärlek, ler hon och lirkar in sin hand i min.
I tystnad går vi hand i hand ut på vägen och upp för en bro. Vi ställer oss vid brons kant och tittar på vägen där nere.
Jag börjar blåsa bubblor. Jag blåser en liten drake som flyger emot Emmas ansikte. Hon sträcker ut ett finger mot draken. Den spricker och är borta. Emma ger ifrån sig ett litet sött fnittrande.
– Önska dig något, säger jag. Vad du vill!
– Hm, funderar hon. En fjäril!
Jag börjar blåsa igen. Det blir en fjäril som flaxar med sina vingar mot Emma. Denna gång tar hon inte i sönder den utan står still och låter den sätta sig i hennes hår. Det ser väldigt fint ut. Jag ser mot vägen igen och blåser ett hjärta. Det börjar flyga uppåt, men plötsligt spricker det.
– Tom, säger Emma allvarligt. Är du bara en dröm?
Hon ger mig en sorgsen blick. Jag kan se en liten tår leta sig fram ur hennes ögonvrå.– Du vet att jag är allt som du vill att jag ska vara.
Himlen har börjat ljusna och snart kommer det att bli morgon.– Jag måste gå. Jag måste gå. Vi får ses någon annan gång.
– Gå inte! Säger Emma förtvivlat. Måste du gå än?
– Du vet att jag måste gå nu, säger jag bestämt.
– Jag älskar dig! Säger Emma.
Jag känner hur min kropp börjar tyna bort till stoft. Snart kommer jag att vara som en död. Eller någon som aldrig har funnits. Bara ett minne av en dröm som bara Emma och jag känner till. Men vi kommer att ses igen. Det känner jag på mig.